Diciplinen svajar
När vi nu får umgås med vänner (med 2m avstånd) och äta och dricka på uteserveringar igen så känns det som om mycket av den tidigare försiktigheten och disciplinen är på väg att försvinna. Personalen på kaféer och restauranger är ofta duktiga, säkerligen för att de fruktar att tvingas stänga igen om de inte lever upp till kraven. Men bland oss besökare så verkar det vara si och så med disciplinen. Det är det nog också svårt att förvänta sig. När man har varit förhindrad att utöva sina personliga friheter så länge som vi har så blir det lite kosläpp av det hela när restriktionerna väl slappnar av. Det spritter liksom lite i själen och blir svårt att agera rätt och rådigt jämt hela tiden.
Det svåraste är att hålla avståndet när man umgås. Det är nästan omöjligt att umgås på 2m avstånd i någons hem. Men så säger faktiskt reglerna att det ska gå till. I praktiken kommer det nog aldrig att praktiseras fullt ut, speciellt som det är omöjligt att kontrollera. När vi själva besökte våra vänners hem igår så undvek vi vuxna kroppskontakt. Inga kramar eller kindpussar och vi satt faktiskt med större avstånd ifrån varandra än vad som är vanligt när vi pratade, kanske till och med 2 meter emellanåt. Men barnen fick göra som de ville. Det blev bäst så.
Ikväll när jag var ute och promenerade så var det också gott om exempel på grupper av vänner som inte höll sig till reglerna för social distansering.
Sedan barnen har tillåtits att gå ut en timme om dagen den 26:e april fram till den 11:e maj, en period på 16 dagar, så har hospitaliseringar i Covid-19 i åldersgruppen 0-9 år ökat med nästan 30%. I gruppen 10-19 år drygt 25%. Snittet för alla åldersgrupper var drygt 16%. Det är tydligt att frihet kommer med ett pris och i slutändan handlar allt om hur mycket individuella förluster och lidande vi kan tolerera för den stora majoritetens välbefinnande. Det är nog därför de flesta länder, försiktighetsorienterade Sverige intressant nog undantaget, valt att hellre göra för mycket än för lite när osäkerheten om vad som är lagom har varit så stor. Men oavsett vilken väg man än valt så tvingas man förr eller senare ta ställning till frågan om hur mycket ett människoliv är värt. Ovärderligt brukar vi säga, men det stämmer ju inte. Vi är inte beredda till vad som helst för att rädda ett liv. Speciellt inte när detta liv är ett anonymt statistiskt tal och inte en älskad familjemedlem eller vän.
Jag har inte personligen förlorat någon till Covid-19. Men jag träffade en bekant på gatan idag. Hon är mestadels hemma med barn sedan ett drygt år, men familjen driver en cykeluthyrningsfirma i stan. De senaste säsongerna har varit bra och i år bestämde de sig för att expandera. De hyrde en angränsande lokal och utökade butiksytan, de köpte in fler cyklar och utökade utbudet kringutrustning till försäljning. Stora investeringar. Sen kom Coronan. Årets viktigaste cykelmånader april och maj är helt utraderade och resten av säsongen är högst osäkert om den ens existerar. Min vän har mått så dåligt. Stressen har ätit på henne och hon har utvecklat stora röda utslag över hela kroppen och andra fysiska symptom. ”I’m broken” som hon själv sa. De har hittills inte mottagit något som helst finansiellt stöd och det är högst osäkert om firman och därmed familjens hela ekonomi överlever sommaren.
Hur mycket är ett liv värt? Hur många veckor av emotionell stress, hur många kraschade äktenskap, hur många förlorade jobb, krossade drömmar och personliga konkurser är vi beredda att betala för att rädda ytterligare ett okänt antal liv? I Spaniens fall är det nog ungefär så här långt vi är beredda att gå. Det känns inte som om det finns en möjlig återgång till de restriktiva åtgärder vi nyss genomlevt, även om kurvan skulle börja vända åt fel håll känns priset för högt.
