10 år som emigrant – 10 år av ö-liv

Idag för tio år sedan lämnade jag Sverige. Med en enkelbiljett i handen och ett par resväskor i bagaget satte jag mig på ett flyg till Xiamen i södra Kina. Jag hade inget jobb och inte mycket till plan. Allt jag visste var att jag inte var färdig med Kina och att min framtid inte fanns i Sverige. Två år av språkstudier i Xiamen några år tidigare hade planterat ett frö i mig. Fröet till en framtida emigrant.

Kina var fantastiskt. Jag sålde keramik. Jag sålde elektronik. Jag spelade rugby, fick vänner för livet och fann kärleken.

Men Kina visade sig bara vara början. Efter 6 år i Xiamen, vackert belägen på en solig och Palmbeströdd ö vid Kinas sydöstra kust kände jag mig färdig.

Xiamens Yundang lake

Jag älskade staden. Det gör jag fortfarande. Men jag var less på mitt jobb. Jag behärskade språket till en nivå jag var nöjd med och jag började längta efter ren luft och klara vatten. Min dåvarande flickvän Lydie som nu är min fästmö och mor till mitt barn spelade en viktig roll i flytten. Vi talade om drömmar. Vi beslutade oss för att förverkliga dem. I februari 2015 med det kinesiska nyåret inför dörren var väskorna packade och avskedsfesterna avklarade.

Första stopp blev Mysore i Indien för 5 veckor av intensiv yogaträning och lite sightseeing. Träningen var utmanande men väldigt lärorik. Maten var fantastisk.

Gruppfoto från yogainstruktörsträningen i Mysore

Nästa stopp ön Gili Trawangan i Indonesien och fridykningsträning. Det som var tanken att tillfredsställa en tio år gammal dröm om att röra mig fritt under vattnet utan tung utrustning sådde istället fröt till en ny dröm. Tänk om man kunde göra detta till en livsstil?

Med havet som arbetsplats

Det kunde man. En instruktörskurs i maj var nyckeln. Efter avklarad kurs och överraskande vild avskedsfest reste vi i juni hem till Sverige för att begrava min mormor.

Under sommarvistelsen i Sverige ansökte jag till och fick mitt första jobb som fridykningsinstruktör. I augusti satte jag mig på ett plan igen, med enkelbiljett till Thailand och ön Koh Tao. Jobbet var fantastiskt kul, men hårt och dåligt betalt. Lydie hade svårt att hitta tillräckligt med jobb som yogainstruktör och totalt sett gick vi back. Koh Tao var en vacker ö. Thailand i sig var ok. Men kärlek uppstod inte.

Lydie och jag i fören på dykbåten

Jag blev tipsad om ett ledigt jobb på Gili Trawangan, på samma dykcenter där jag utbildat mig. Jag ansökte och fick det. Det bästa var att där fanns en position för Lydie också. Det var dags att röra på sig igen. Enkelbiljett till Indonesien.

Den lilla ön Gili Trawangan, mindre än 7 kilometer i omkrets och strax norr om Lombok blev nu vårt hem det följande året. Vi fridök, tränade yoga, käkade Nasi Campur, besteg en vulkan, älskade och bråkade.

Mount Rinjani, 3700 meter över havet

Att bo på en så liten ö oavsett hur paradisliknande den är har sina nackdelar. Sjukvården är undermålig, nöjesutbudet begränsat och dagar blir lätt monotona. Vi insåg att små tropiska öar passar bättre som resmål än som boplatser. Ett år fick räcka. Vi längtade efter civilisationen. Vi ville hem till Europa. Vi ville skaffa barn.

Vill man jobba med fridykning i Europa har man begränsat med möjligheter. I stort sett är det medelhavet och Kanarieöarna som känns rimliga. Yoga är lättare. Kanarieöarna har bra dykförhållanden och djup nära land, men det är långt från Sverige och Frankrike och konkurrensen är tuff. Mallorca har goda flygförbindelser med hela Europa, vackra vatten och en outvecklad fridykningsmarknad. Vi ville båda lära oss Spanska. Beslutet var taget. Vi knöt de nödvändiga kontakterna och gjorde slag i saken. I maj 2017 gick flytten.

Ännu en flytt med flyg. Cyklarna fick följa med denna gång.

Vår första säsong bodde vi på dykcentret där jag jobbade. Det var inte idealiskt men det gick bra. Jag hade en del jobb, men inte tillräckligt. Lydie var gravid, hon jobbade ännu mindre. Följande vinter föddes vår dotter. Då blev livet ännu bättre.

Med min älskade dotter

Andra säsongen var mycket bättre än den första. Antalet kurser fördubblades, antalet utfärder ännu mer. Lydie fick mer och mer yogaelever. Som fast anställd jobbade jag för många och för långa dagar. Det slet på kroppen. Det slet på förhållandet. Vintern ägnade vi åt planer på att starta ett eget fridyknings och yoga center. Planerna sprack. Vi tvivlade på framtiden. När den värsta besvikelsen gått över beslutade jag att köra vidare på dykcentret, men som frilans.

Nu är vi precis i början på den tredje säsongen och än så länge är det den bästa säsongsstart jag upplevt. Lydie har tagit ett vanligt jobb och undervisar yoga på fritiden. Vi bor i en fin lägenhet mitt i Port de Pollença med några få minuters promenad till havet. Vår dotter trivs på förskolan. Spanskan blir sakta men säkert bättre.

Efter tio år utomlands, på fyra olika öar i lika många länder känns det som om vi på Mallorca äntligen har hittat vårt hem. Framtiden känns ljus.

7 reaktioner till “10 år som emigrant – 10 år av ö-liv

      1. Det är kul med blogg. Ett bra sätt att hålla igång skrivandet och samtidigt tvinga sig själv att stanna upp och tänka efter lite i livet.

  1. Så kul att läsa om dit 10-åriga emigrantliv!
    Att se dig & få chansen att prata lite med dig på ön Koh Tao var jätte kul!
    Sen att våga följa sina drömmar & ta chansen i livet, säger bara whao!
    Var rädda om varandra & fortsatt lycka till i livet! Ses kanske i Gamla Katne framöver!

  2. Allt kort och inte alltid så genomtänkt nuförtiden. Din berättelse mkt trevlig läsning! Intressant det där med din fallenhet för öar. Samma här. Hela livet faktiskt. Allt Gott till dig och din familj Per! /Nils

Lämna ett svar till Brorsan Avbryt svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *