Såg örn. Besökte dike.
Som vanligt över de senaste dagarna gick jag upp i gryningen och stack ut på cykeln. Det var fantastiskt igen. Denna gång kollade jag in de pittoreska utkanterna av Pollença stad. Allt var frid och fröjd tills jag såg en örn. Den satt i en trädtopp bredvid vägen, tog av och flög rakt över mig, bara några meter ovanför. Jag kunde bara inte släppa den med blicken. Det vill säga ända tills jag blev mycket mer intresserad av diket som plötsligt befann sig obehagligt nära ansiktet. Då tappade jag mycket snabbt intresset för örnen. Om det nu var en örn. Jag tappade nämligen plötsligt intresset för artbestämmning också.
När man efter att helt nyligen suttit på en cykel plötsligt finner sig, inte helt olikt en örn, segla genom luften på kritiskt låg höjd, då kan man reagera på olika sätt. Alla sätt som involverar hjärnan är dåliga. De går för långsamt. Här gäller det att förlita sig på ryggmärgen. I mitt fall verkar det som om alla hundratals timmar i jiu jitsuhallen för ett halvt liv sedan inte varit för gäves. En axelrullning senare var det över.
Trots att ingen befann sig i närheten fann jag det bäst att agera rationellt. Så enligt logikens lagar studsade jag snabbt upp på benen och satte mig på cykeln igen. Väl i sadeln, skickligt förställd till cyklist som tagit paus vid vägkanten och inte alls ramlat över styret började jag inspektera skadorna. Jag kunde konstatera att jag klarat mig undan med en ordentligt skrapad armbåge, diverse småsår och en ömmande led.
Men med tanke på att det gick i nästan 30km i timmen vid tillfället så kunde det gått mycket värre. Så med något högre puls än vad ansträngningen krävde, ömmande handled och stukat självförtroende var det bara att fortsätta färden. Ögonen på vägen hädanefter.
