Karantänen – Dag #51

Morgonsol och blommande ängar

Att sticka ut och cykla på morgnarna är min nya passion just nu. Vilket fantastiskt sätt att börja dagen på. Fortfarande sliten efter gårdagens tur upp i bergen bestämde jag mig för att att ta det lugnt idag så jag styrde kosan västerut och besökte Cala Sant Vicenç. En liten by i närheten vid änden av en dalgång i Tramuntanabergen. Väl på plats njöt jag av vyerna i morgonsol och en medhavd termos med te.

En glimt av Cala Sant Vicenç

Jordbrukmarkerna häromkring är så otroligt vackra just nu med höga sädesfält och blommande ängar om vårt annat. Super pittoreskt verkligen. Med den mycket närvarande frånvaron av turister är det nästan som en tidsresa bakåt i tiden. Med skygglappar på inför de finansiella konsekvenserna av en förlorad turistsäsongen så kommer det sannolikt att bli en helt unik och fantastisk sommar här på ön för oss bofasta. All denna fantastiska natur för oss själva. Det kommer aldrig hända igen.

Blommande äng utanför Cala Sant Vicenç
Blommande träda mellan olivträd i Llenaire

Väl hemma igen hade jag en produktiv dag. Jag gräddade äntligen de första bröden på det nya Xeixamjölet. Mjölet har en lite nötig och rik sädessmak. Väldigt karaktäristisk. Det kombinerat med en lätt syrlighet från surdegen blev en riktig hit.

Surdegsbröd på Xeixa-vete

Häromdagen fick vi en påse japansk mispel (Loquat på engelska och Pipa på spanska) från grannarna som vi inte skulle hinna äta upp så jag gjorde det enda rätta och kokade sylt på dem. Smaksatt med lite ingefära blev det en riktigt lyckad liten sats.

Mispelsylt

Det var min sambos tur att vara låg idag så jag tog med dottern ut idag igen och spenderade ännu en permision i vattenbrynet. Efter den lagstadgade timmen lämnade hon stranden plaskvåt och lycklig som vanligt.

På vägen hem stötte vi ihop med en av hennes bästa kompisar från förskolan. I den gamla världen, den innan Corona, hade de skrikit varandras namn högt och sprungit mot varandra som de alltid gjorde. Nu hälsade de istället avmätt på avstånd med reserverade miner. Jag snackade lite med pappan och efter en liten stund såg barnen i alla fall glada ut att se varandra. Men det är svårt att se våra barn på det här sättet. Det gör ont att inte kunna låta dem leka tillsammans som förr. Jag hoppas verkligen att det går fort för dem att glömma och hitta tillbaka till sina gamla sätt så snart det här är över. Så här kan vi inte hålla på.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *