8 veckor idag
I och med dagen slut var det alltså 8 veckor sedan karantänen inleddes. Jag vet inte ens om det kan kallas en karantän längre. De första 6 veckorna var vi knappt utanför dörren, men sedan dess har vi varit ute minst en timme varannan dag, den senaste veckan varje dag. Men oavsett vad så är det konstigt att tänka sig att det gått nästan 2 månader sedan bomben slog ned. Steget från att ha varit lyckligt ignoranta till smärtsamt medvetna om epidemin var kort. Det känns som om det handlade om dagar. Den där nya smittan i Kina var plötsligt på tröskeln till våra hem. Och sedan dess har ingenting se varit sig likt.
I och med att saker och ting börjar öppna upp sig igen kommer det också att komma en press på att göra någon ting av dagarna. Det som visserligen varit mest på ont, men ändå på något paradoxalt sätt verkat avstressande mitt i all emotionell stress under den här tiden har varit att det inte funnits någon press på att göra någonting vettigt med tiden. Inga vänner har pockat på uppmärksamhet. Inga förväntningar på att åstadkomma något, ingenstans man förväntas vara. Nu börjar jag redan känna stress över vad vi ska hitta på på måndag. Man vill ju maximera den första dagen med nyvunnen frihet. Vilka ska vi träffa? Vart ska vi åka? Jag får sova på det tills vidare.